Time to do or die

Om ni nu bryr er så känner jag mig tjockast i världen idag, och så värdelöst jävla äcklig och vidrig att jag bara vill...slita av allt fett från min kropp och kasta det på någon avskyvärd människa!
Alltså dagen har varit supermysig, med vännerna, julshopping och en massa god mat! 
Åt på Mc Donald's, skrattade och fikade med ett leende, men nu känns det bara...hemskt.
Min bästis hittade en helt sinnessjukt fin klänning på h&m i storlek 34, och allvarligt talat, så galet vacker blev hon. När jag provade den hängde den däremot som en potatissäck och paniken var nära. Tror jag dör lite så fult den satt. 




 

Detta blogginlägg blev flera kilometer långt från början, men sen så insåg jag att...vem fan vill läsa om mig, mina tankar och känslor? Mina problem? Usch och fy. Det blev betydligt kortare den här gången. 

Jag antar att ni förstod att min morfar försvann igår, föralltid, och jag kan inte känna någonting annat än tomhet. Mitt hjärta är blankt och jag undrar vad det är för fel på mig? När förlorade jag en del av mig själv?
Jag grät först när jag såg hans vackra ansikte där i sängen, vid adventsstjärnans sken. Hans vita skägg och sköra kropp. Så bräcklig, men ändå så stark. Han kan inte vara borta. Det går inte. Morfar gav aldrig upp.

Jag har vägt mig i flera dagar nu, och det börjar bli ett tvång igen. Idag var jag ett kilo lättare, och eftersom jag inte är lika dum som Nalle Puh så förstår jag varför. 
När jag var som sjukast kunde jag dricka ett glas vatten och sedan springa iväg och väga mig efteråt. Hur jävla smart får man lov att vara? Och så går jag naturvetenskap... HAHA. Blir seriöst rädd för mig själv. 
Jag går inte upp i vikt. Det är helt tvärt om, och det är det som borde oroa mig mer.

Nu ska jag packa ner mina saker och åka till Daddy. Imorgon ska jag träffa min psykolog, väga mig och prata om julen. Min stora skräck för tillfället. Det var Lucia igår, och jag åt inte en endaste pepparkaka.
Dessutom är Boyfriend sjuk, så jag vet inte när jag kommer kunna träffa honom igen.
Jag är så besviken på mig själv.

Hoppas det går bättre för er, och tack för att ni finns.
Lovar att svara på kommentarer snart.

Jag är verkligen värdelös på att skriva vackert och med känsla, men det här är till dig morfar, från mig och mitt hjärta.

När solen gått ner
och natten är mörk
speglas tindrande stjärnor i tårar
mitt hjärta är frostigt
ditt hjärta är svagt
men styrka trycker min hand, om än vagt
himmelens änglar vaktar din bädd
det är dags att släppa taget och vara beredd
ett sista andetag lämnar bleka läppar
och du sjunker fridfullt ner i drömmarnas hav
av dess strömmar förs du sedan till fjärran strand
bekymmerslös och solig med skimrande sand
kvar står jag med smärta och strimmade kinder
minnen av dig är vackra och klara
du lever föralltid kvar
värdig i mig

Jag älskar dig.

Det finns några saker med mig och mitt utseende som jag helt ärligt tycker om! - Eller ja, inte avskyr iaf.

1. Mina öron
2. Mina naglar
3. Mina nyckelben
4. Mina handleder
5. Min hudton på sommaren

Men det var nog det också.

Missa inte Masterchef som börjar på 3an nu bloggisar! Jag ska precis ta med mitt kvällsfika och springa in till tv:n!

Jag vet, det vore inte första gången! Och - jag tror att jag missbrukar det ordet ganska ofta... Hehe!
Men, kan inte skriva vad det är än! Paniiik!

Allvarligt talat, jag är besatt av parfymer. Gud, om en kille doftar gott så faller jag pladask.
Boyfriend... Ja han är perfekt.
Nej men usch vad tröttsam jag är. Lovar att inte tjata om honom mer nu!

Det här är alla mina grymma parfymer som jag har hos Mami.
Vilken är eran favorit?
Jag älskar mina två Escada. Gaaah! Dreglar som en... Eeeh, dreglar som bara Mary-Kate kan göra! Otroligt charmigt drag, jag vet, och jag är besatt av nagellack också.
Det är inte bra att vara besatt av saker. Och det är absolut inte bra att vara besatt av andra människor! (Note to self.)

Jag känner att det hände väääldigt mycket i fredags när jag sov över hos Boyfriend, och jag dör nästan på mig själv. 
Det var helt sinnessjukt. Allt kändes så himla rätt och jag ångrar absolut ingenting. Det var meningen, och han är verkligen världens gulligaste. Gud, ni ska bara veta! Det var inte alls som jag hade föreställt mig. Absolut inte.
Så försiktig. Så rädd för att göra mig illa.

Jag har precis tryckt i mig min lunch - en halv vesuvio med kebabsås -  och nu ska jag sätta mig ner med den där sablans fysiken i några timmar.

  

Alltså jag smäller aaav!
Det är bara lite mer än två veckor kvar tills julafton, och jag har fortfarande köpt en enda julklapp! Så himla smart av mig.
Hittade en massa fina saker till mig själv igår, som Mami, mormor och morfar kunde köpa - men absolut ingenting till någon annan... Aaargh!
Julhandling gör mig panikslagen, och ändå måste jag in till shoppingstaden i helgen - om jag inte vill springa runt precis dagen före som en hysterisk... ekorre? (Är det bara jag eller tycker ni också att ekorrar verkar så väldigt uppjagade jämt?)

Iaf, det är bra när jag får saker som jag verkligen vill ha, och inte en massa onödiga saker som jag ändå aldrig kommer att använda. 
"Åh, tack så jättemycket vän x! Den var verkligen jättefin!" - Inte.

Jag lovade er nästan, så nu blir det pepparkakor framför Criminal Minds resten av kvällen! 

Puss på er! 
Och här är tre av mina fina presenter som jag ser fram emot att få. 
Iiiiiiiih!






 

Tre kilo på två månader är mycket. Speciellt när jag tänker på maten jag trycker i mig varje dag, och det skrämmer mig.
Tusans sablar också.  
Jag har verkligen ätit mer än jag brukar de senaste dagarna = dum ångest, men det hjälper ju självklart inte. 
Hur svårt kan det vara? Blir galen!
Jag brukade kämpa för att gå ner i vikt, dagligen utan att lyckas, och då åt jag absolut inte mer än vad jag gör nu. Det är sjukt! Vill bara slå mig själv med en hundrakilos polkagris i huvudet när jag läser de första inläggen i min blogg, och jag skäms över mig själv. Över hur dum och naiv jag var. Aldrig mer.
Och det gör så jävla ont i mig att läsa om er andra. Om er som är kvar i helvetet och som inte kan sig ur det. Om er som inte vill ta er ur det. Gud, jag vet hur det är! Tro mig. Och jag vill så himla gärna hjälpa er! Rädda er. Gömma er från det hemska monstret som bara vill er illa. Men det går inte. 
Det går verkligen inte.
Om man ska bli räddad, så måste man be om hjälp, och för mig var det omöjligt. Mina änglar räddade mig. Mina änglar tvingade mig att släppa kontrollen, och jag kan aldrig tacka dem nog för det. Mamma och pappa. Syster. Farmor, mormor, morfar och alla mina underbara vänner.
Gud, jag är alldeles skakig nu. Hehe! Är inte bra på att skriva om allvarliga saker.

Förövrigt så saknar jag boyie.
Tur att han kommer hit ikväll! Men jag vet inte vad jag ska ha på mig... Gaaah, hatar min spegel! Och jag måste hinna dammsuga mitt rum!

Är mätt också.
Tänkte att ni ville veta. 

when I'm nervous
I have this thing, yeah
I talk too much
sometimes I just can't shut the hell up
and in the heat of the moment
my mouth's starts going
the words start flowing
and I forget about the consequences
for a minute there I lose my senses
when you touch my body
my heart starts pounding
you can never get close enough