Time to do or die

Detta blogginlägg blev flera kilometer långt från början, men sen så insåg jag att...vem fan vill läsa om mig, mina tankar och känslor? Mina problem? Usch och fy. Det blev betydligt kortare den här gången. 

Jag antar att ni förstod att min morfar försvann igår, föralltid, och jag kan inte känna någonting annat än tomhet. Mitt hjärta är blankt och jag undrar vad det är för fel på mig? När förlorade jag en del av mig själv?
Jag grät först när jag såg hans vackra ansikte där i sängen, vid adventsstjärnans sken. Hans vita skägg och sköra kropp. Så bräcklig, men ändå så stark. Han kan inte vara borta. Det går inte. Morfar gav aldrig upp.

Jag har vägt mig i flera dagar nu, och det börjar bli ett tvång igen. Idag var jag ett kilo lättare, och eftersom jag inte är lika dum som Nalle Puh så förstår jag varför. 
När jag var som sjukast kunde jag dricka ett glas vatten och sedan springa iväg och väga mig efteråt. Hur jävla smart får man lov att vara? Och så går jag naturvetenskap... HAHA. Blir seriöst rädd för mig själv. 
Jag går inte upp i vikt. Det är helt tvärt om, och det är det som borde oroa mig mer.

Nu ska jag packa ner mina saker och åka till Daddy. Imorgon ska jag träffa min psykolog, väga mig och prata om julen. Min stora skräck för tillfället. Det var Lucia igår, och jag åt inte en endaste pepparkaka.
Dessutom är Boyfriend sjuk, så jag vet inte när jag kommer kunna träffa honom igen.
Jag är så besviken på mig själv.

Hoppas det går bättre för er, och tack för att ni finns.
Lovar att svara på kommentarer snart.