Time to do or die

Dog precis på mitt förra blogginlägg, men här är den!

you reached for me and grabbed my hand
you wanted me saved
from all of her demands

you lifted me up and asked me what i've done
you begged me for an answer
but i had none

I hid my secrets deep within my heart
and felt so lucky
for keeping you apart

so damn easy for control and mind to hide
and so far away
for anyone to find

the eternal longing for pure perfection
left me defeated with body obsession

a thousand lies in a thousand places
secret dreads for all embraces

starving faries dance in early dawn
dance in my dreams and dance in my soul

bones are treasures
precious like life
precious like air
i wish you wouldn't dare to care

ninety five broken pounds in your fair arms
and i knew i was to blame
for all of your harms

a teardrop upon your left blushing cheek
never in my life
i ever felt so weak

You wondered how the world would ever allow
and I wondered how you had the strength to lift me up right now

Jag avskyr verkligen att skriva! Inte här i bloggen, men när jag tvingas göra det på beställning, som i skolan. Panik, panik och panik.

Är det bara jag som tycker att englska ord oftast är tusen gånger vackrare än svenska?
Vet inte om jag skrivit det här förut, men jag har seriöst ordfobi!!! (Kanske finns något finare namn. Latinskt? Hehe!) Alltså, jag hatar hur vissa ord uttalas och stavas.
Fula ord.
Smutsiga ord
Dumma ord.
Och det behöver inte ens betyda något dåligt! Till exempel, jag avskyr orden peta och svettig. Piller, bira, bruttan, gul, klickade och flottig är också hemska ord. Huuuh! 
Dofta tusen gånger hellre än lukta??? Gillar inte ordet lukta.
Nej, jag är inte normal. Mäter min risgrynsgröt.

Förövrigt var det verkligen inte det här jag skulle blogga om! 
Ville bara visa er något jag skrivit.
Är sämst på att uttrycka mig vackert och kan inte skriva om mina känslor heller, som ni vet. Önskade att jag kunde!
Men när jag tuggade i mig min lunch förut idag och kollade igenom en massa bilder på anorektiskt smala modeller - som jag verkligen borde göra mig av med! - blev jag alldeles skakig.

Hoppas att ni klarar av lite engelsk amatörpoesi efter det här babblet, för det tog mig nästan tre timmar att skriva!
Och jag saknar Boyfriend. Tänke att ni ville veta... Hehe!

Love.

Älskar fotot.

Åh, nedrans sablar också. Det känns verkligen som om jag inte kan lämna er än! Ni betyder alldeles för mycket för mig...

Aaargh, avvaktar. Hehe! 

Ta hand om er så länge!
Och Texas, är du kvar?!

Ni vet vem som var på bilden, förövrigt. Och jag har ätit tre pepparkakor efter middagen ikväll.

Lots of love! // MK

Tack för att ni finns älskade bloggisar! Jag saknar er så himla mycket!
Och jag är störande värdelös ibland...

You go girls!!!

Min blogg. Jag tror inte att jag behöver den längre. Eller, jag vet att jag inte behöver den längre och är beredd att släppa taget, för även om den hjälpt mig tusen gånger om och även om jag älskar att blogga, så tar den kraft ifrån mig. Kraft som jag behöver till andra saker i mitt liv.
Mami, Daddy, syster, Boyfriend, farmor, mormor, alla mina otroliga vänner och alla andra jag älskar. Kampen mot anorexin som jag också fullkomligt vägrar att ge upp kräver min styrka.
Men seriöst, jag skriver som en sablans kratta! Speciellt när jag är halvt hysterisk... Hehe!

Hur ska jag någonsin kunna ta farväl av alla er vackra hjärtan där ute, och hur ska jag någonsin kunna tacka er nog för allt ni gjort för mig? 
Anademandsme.blogg.se är inte jag längre. She’s allways there and whispers worthless in my ear-tjejen är inte samma tjej som skriver det här nu, tolv månader senare. Tjejen som sitter här är så mycket starkare. Så mycket klokare och så mycket mera värdefull - i hennes egna ögon.

Min spegel är en lögnare som jag tänker krossa. 
Förövrigt så är jag hopplös på att släppa taget. Verkligen helt värdelös!

Aldrig mera blogga? Jag vet inte. Troligtvis, någon gång i framtiden. Antingen här eller på en helt ny blogg.
Vill verkligen att ni ska veta att jag tror på alla er bloggisar och jag älskar er av hela mitt hjärta, glöm aldrig det! Kan inte tacka er nog.

Jag vet att ni inte vill höra det här. Det gör ont i hjärtat, och jag vet, för att jag varit där själv. Sanningen är att ingenting, absolut ingenting gör dig lyckligare av att tyna bort. För det är precis vad du gör. Det är vad jag gjorde och en massa andra med mig.
Jag förlorade mig själv någonstans på vägen, och när kilon styr dig och dina beslut är det dags att ta tag i sitt liv. Ni är värda så mycket bättre.

Seriöst, jag kolappsar snart av trötthet och kommer antagligen att vilja dö när jag ser det här imorgon.
Hysterisk samtidigt.

En massa pussar och kramar på er sweethearts!!! Jag tänker på er! (L)

De här bilderna är lycka!