Some die young
Jag lever, men skäms.
Tänkte att ni ville veta det...
Den senaste veckan har varit helt kaotisk och jag känner mig som en jävla slampa.
Mer än en kväll har fyllts av irriterande minnesluckor. Obehagliga, dunkla och oklara gap som bara tvunget behöver fyllas igen med annat än mörker för att jag inte ska drunkna i min egen vidriga ångest, som förövrigt kväver mig snart ändå…
Försommaren är äntligen här med sin klara, ljumna och väldoftande fläkt som renar lungor och fyller varje fruset hjärta med nyvunnet hopp. Vyn av blommande ängar, overkligt gröna träd, röda klippor i granit och spegelblankt saltvatten borde omvandlas till lugn i mitt ängsligt pulserande blod, men det gör det inte, frustrerande nog. Hoppas att det kommer, för jag klarar inte av det här länge till...
Den här veckan kommer att bli fullständigt hysterisk och jag hanterar ju stress så hiiiiimla bra... Inte.
Imorgon ska jag klippa mig, lägga slingor och välja ut extensions så att min frisör hinner beställa hem dem innan balen som är den 9:e juni.
Jag skulle egentligen ha träffat min psykolog, hoppsan, men struntar i det. Hinner tusan inte!
På onsdag har syster dansuppvisning, på fredag är det 20-års fest till en killkompis, på lördag ska jag se på bästis och hennes pojkväns bal, glo på eurovision och hinna packa! Jag flyger ju till Alanya i helgen! Herregud, jag dööör… Har en massa att plugga på till dess också. Ärenden att göra, människor att träffa…
Gaaah!
Förut klämde jag förövrigt i mig pizzahalvan som blev över sedan i lördags, och vill bara ha upp den igen...
Fan, känner mig smutsig, äcklig och oren! Misslyckad också för den delen...
Jag har förlorat bloggisar, och det gör ont i mig...
Löjligt, jag vet. Tar allt för allvarligt, men det känns som att bli dumpad, mer eller mindre!
Skärpning! Jag fattar inte ens att det fortfarande finns människor där ute som inte lämnat mig än.
Jag är dötrist, och bloggar som en jävla kratta.
Tack för att ni finns fina. ♥
Minns ni?
Detta var alltså den mängd hår jag tappade efter en enda dusch på avdelningen i början av augusti. Då hade jag redan varit inlagd i flera veckor, var påväg mot en normalvikt, och åt regelbundet, men det hjälpte inte. Kroppen är mer än trögstartad...
Alla tappar inte hår, men många gör, och det är inte värt det. Jag förlorade en del av mig själv.
Mitt är självklart påväg tillbaks - är så himla glad och tacksam för det! - men i över ett halvår nu har jag haft peruk på mig varje gång jag tagit ett steg utanför dörren, och tro mig när jag säger att det inte kul.
Jävla anorexihelvete.
En andra chans
Det här är de enda bilderna jag har på mig själv från den tiden, och ibland önskar jag faktiskt att det funnits fler. För tänkt en dag, att kunna se på dem, minnas och och helt ärligt kunna säga att det där var fult. Fruktansvärt, hemskt, och verkligen, verkligen mena det! Jag kan inte säga att det är fult nu, för jag tycker fortfarande inte att jag ser himla så smal ut, men vet ju innerst inne, att det är mig, och alla er andra som tycker samma som det är fel på.
Jag har stirrat på min kropp så länge att bilden jag skapat i mitt huvud är bilden jag alltid ser framför mig nu.
Gud, jag har sagt det så många gånger! Det är inte värt det. Det är så inte värt det! Jag ville dö. Jag hatade mig själv, min omgivning och mitt liv, och då hade jag ändå tur. Antagligen tusen gånger mer tur än vad jag förtjänade... Mina föräldrar lyckades rädda mig.
Jag kan lova er att jag inte hade suttit här idag om jag inte blivit inlagd.
Tusen och tusen andra tjejerna har varit längre ner än vad jag var, och en mycket längre tid dessutom.
Hur lyckades de överleva dag efter dag i helevetet? Hur de stod ut med sig själva?
Det blev fel på mitt hjärta, jag hade psykoser och tappade nästan allt mitt hår...
Var jag svag?
Alla är ju olika, jag vet det, men ändå. Jag är övertygad om att jag hade ramlat ihop och dött innan min 20-årsdag om jag inte fått en andra chans.
Aldrig mer.
Jag älskar mitt liv.
Dags att rycka upp sig en smula!
Min mage gör ont som vanligt efter alla äpplen, men jag lyckades ändå skriva klart min del av miljökunskapsarbetet, vilket känns bra. Dämpar min panik, delvis...
Jag är värdelös när det gäller skolan just nu. Min motivation försvann ut genom dörren i vintras, och nu kan jag för mitt liv inte hitta den igen! Död åt skolan!!! Eller nej, jag gillar skolan när jag tänker efter... Död åt plugg istället. Hehe!
Syster är hos dietisten idag, och jag hoppas verkligen att han ger henne ett matschema, för om hon fortsätter att öka i vikt i den här takten... Gud, vill inte ens tänka på det! Jag vet att hon hatar sin kropp, och det gör så jävla ont i mig. Mina fina, älskade syster... Hon jämför sig med mig, och helvete vad jag avskyr mig själv ibland!
Dubbelmoral in my ass.
Mitt bmi pendlar mellan 18, 5 och 19, 1, och det känns okej, men ändå väger jag mig varje dag, om jag inte riskerar att bli upptäckt. Så jävla onödigt, och jag blir så äckligt trött på mig själv.
Min vikt betyder fortfarande så himla mycket för mig, och det är bara åt helvete, även om det blivit mycket bättre.
Ett kilo upp hade varit en katastrof, och i dagsläget hade jag inte klarat av det utan att börja kontrollera och minska ner på maten igen.
Jag vill träna också. Springa, springa och springa tills jag ramlar ihop av utmattning, men jag står emot. Ska ta en promenad i försommarvärmen istället, köpa regnbågsfärgade enkronorstuggumin på affären och sedan plugga rättskunskap inför provet imorgon.
Dags att rycka upp sig!
Jag brukar förövrigt också konversera med mina varmkorvar innan jag äter dem. Typ be om ursäkt...
