Time to do or die

Detta var jag i slutet av april för mer än ett år sedan nu, och det känns så himla nära när jag tänker tillbaka, för jag minns faktiskt den här dagen ganska så tydligt. Eller ja, iaf fragment av den och det gör ont. 

Det här är de enda bilderna jag har på mig själv från den tiden, och ibland önskar jag faktiskt att det funnits fler. För tänkt en dag, att kunna se på dem, minnas och och helt ärligt kunna säga att det där var fult. Fruktansvärt, hemskt, och verkligen, verkligen mena det! Jag kan inte säga att det är fult nu, för jag tycker fortfarande inte att jag ser himla så smal ut, men vet ju innerst inne, att det är mig, och alla er andra som tycker samma som det är fel på.
Jag har stirrat på min kropp så länge att bilden jag skapat i mitt huvud är bilden jag alltid ser framför mig nu.

Gud, jag har sagt det så många gånger! Det är inte värt det. Det är så inte värt det! Jag ville dö. Jag hatade mig själv, min omgivning och mitt liv, och då hade jag ändå tur. Antagligen tusen gånger mer tur än vad jag förtjänade... Mina föräldrar lyckades rädda mig.
Jag kan lova er att jag inte hade suttit här idag om jag inte blivit inlagd.
Tusen och tusen andra tjejerna har varit längre ner än vad jag var, och en mycket längre tid dessutom.
Hur lyckades de överleva dag efter dag i helevetet? Hur de stod ut med sig själva?

Det blev fel på mitt hjärta, jag hade psykoser och tappade nästan allt mitt hår...
Var jag svag?
Alla är ju olika, jag vet det, men ändå. Jag är övertygad om att jag hade ramlat ihop och dött innan min 20-årsdag om jag inte fått en andra chans.

Aldrig mer.
Jag älskar mitt liv.