Some die young
Jag lever, men skäms.
Tänkte att ni ville veta det...
Den senaste veckan har varit helt kaotisk och jag känner mig som en jävla slampa.
Mer än en kväll har fyllts av irriterande minnesluckor. Obehagliga, dunkla och oklara gap som bara tvunget behöver fyllas igen med annat än mörker för att jag inte ska drunkna i min egen vidriga ångest, som förövrigt kväver mig snart ändå…
Försommaren är äntligen här med sin klara, ljumna och väldoftande fläkt som renar lungor och fyller varje fruset hjärta med nyvunnet hopp. Vyn av blommande ängar, overkligt gröna träd, röda klippor i granit och spegelblankt saltvatten borde omvandlas till lugn i mitt ängsligt pulserande blod, men det gör det inte, frustrerande nog. Hoppas att det kommer, för jag klarar inte av det här länge till...
Den här veckan kommer att bli fullständigt hysterisk och jag hanterar ju stress så hiiiiimla bra... Inte.
Imorgon ska jag klippa mig, lägga slingor och välja ut extensions så att min frisör hinner beställa hem dem innan balen som är den 9:e juni.
Jag skulle egentligen ha träffat min psykolog, hoppsan, men struntar i det. Hinner tusan inte!
På onsdag har syster dansuppvisning, på fredag är det 20-års fest till en killkompis, på lördag ska jag se på bästis och hennes pojkväns bal, glo på eurovision och hinna packa! Jag flyger ju till Alanya i helgen! Herregud, jag dööör… Har en massa att plugga på till dess också. Ärenden att göra, människor att träffa…
Gaaah!
Förut klämde jag förövrigt i mig pizzahalvan som blev över sedan i lördags, och vill bara ha upp den igen...
Fan, känner mig smutsig, äcklig och oren! Misslyckad också för den delen...
Jag har förlorat bloggisar, och det gör ont i mig...
Löjligt, jag vet. Tar allt för allvarligt, men det känns som att bli dumpad, mer eller mindre!
Skärpning! Jag fattar inte ens att det fortfarande finns människor där ute som inte lämnat mig än.
Jag är dötrist, och bloggar som en jävla kratta.
Tack för att ni finns fina. ♥