Förlåt för att jag är så negativ
Har tillbringat dagen hos mormor och morfar och blivit itvingad alldeles för mycket mat som vanligt. Känns verkligen underbart att behöva barnvakt när man är 18 år!? Och de här konstanta mättnadskänslorna driver mig till vansinne! Jag vet att jag väger likadant som för en vecka sen, men ändå fortsätter jag att svälla i spegeln. Hur är det möjligt?! Känner mig tjockare än någonsin och det är bara nio dagar kvar nu. NIO! Jag dör. Jag vill inte mer. Snälla hjälp mig.
Och förresten så ska jag till skolan imorgon. Det känns inte bra. Absolut inte bra och jag vill inte, för vad ska jag säga? Hur ska jag förklara att jag kanske inte kommer tillbaka efter sommaren? Det går bara inte. Jag kan inte. Kommer få ett sammanbrott. En panikattack?! Inför alla. Precis alla.
Nej, nu ska jag gå och slå in presenten till min behandlare. Det kan förhoppningsvis lugna ner mig lite! Imorgon är sista mötet på flera veckor och usch, jag kommer att sakna henne så fruktansvärt mycket! Hennes kloka ord. Hennes lugna och trygga röst. Hennes värme. Hon får mig alltid att känna att jag kan klara av det, oavsett hur dåligt jag mår. Gud, jag kan inte ens tänka på henne utan att börja gråta just nu. Så patetiskt.
