You've gotta get up and try
where there is a flame someone's bound to get burned
but just because it burns doesn't mean you're gonna die
you've gotta get up and try, try, try
Some die young
Jag lever, men skäms.
Tänkte att ni ville veta det...
Den senaste veckan har varit helt kaotisk och jag känner mig som en jävla slampa.
Mer än en kväll har fyllts av irriterande minnesluckor. Obehagliga, dunkla och oklara gap som bara tvunget behöver fyllas igen med annat än mörker för att jag inte ska drunkna i min egen vidriga ångest, som förövrigt kväver mig snart ändå…
Försommaren är äntligen här med sin klara, ljumna och väldoftande fläkt som renar lungor och fyller varje fruset hjärta med nyvunnet hopp. Vyn av blommande ängar, overkligt gröna träd, röda klippor i granit och spegelblankt saltvatten borde omvandlas till lugn i mitt ängsligt pulserande blod, men det gör det inte, frustrerande nog. Hoppas att det kommer, för jag klarar inte av det här länge till...
Den här veckan kommer att bli fullständigt hysterisk och jag hanterar ju stress så hiiiiimla bra... Inte.
Imorgon ska jag klippa mig, lägga slingor och välja ut extensions så att min frisör hinner beställa hem dem innan balen som är den 9:e juni.
Jag skulle egentligen ha träffat min psykolog, hoppsan, men struntar i det. Hinner tusan inte!
På onsdag har syster dansuppvisning, på fredag är det 20-års fest till en killkompis, på lördag ska jag se på bästis och hennes pojkväns bal, glo på eurovision och hinna packa! Jag flyger ju till Alanya i helgen! Herregud, jag dööör… Har en massa att plugga på till dess också. Ärenden att göra, människor att träffa…
Gaaah!
Förut klämde jag förövrigt i mig pizzahalvan som blev över sedan i lördags, och vill bara ha upp den igen...
Fan, känner mig smutsig, äcklig och oren! Misslyckad också för den delen...
Jag har förlorat bloggisar, och det gör ont i mig...
Löjligt, jag vet. Tar allt för allvarligt, men det känns som att bli dumpad, mer eller mindre!
Skärpning! Jag fattar inte ens att det fortfarande finns människor där ute som inte lämnat mig än.
Jag är dötrist, och bloggar som en jävla kratta.
Tack för att ni finns fina. ♥
Minns ni?
Detta var alltså den mängd hår jag tappade efter en enda dusch på avdelningen i början av augusti. Då hade jag redan varit inlagd i flera veckor, var påväg mot en normalvikt, och åt regelbundet, men det hjälpte inte. Kroppen är mer än trögstartad...
Alla tappar inte hår, men många gör, och det är inte värt det. Jag förlorade en del av mig själv.
Mitt är självklart påväg tillbaks - är så himla glad och tacksam för det! - men i över ett halvår nu har jag haft peruk på mig varje gång jag tagit ett steg utanför dörren, och tro mig när jag säger att det inte kul.
Jävla anorexihelvete.
En andra chans
Det här är de enda bilderna jag har på mig själv från den tiden, och ibland önskar jag faktiskt att det funnits fler. För tänkt en dag, att kunna se på dem, minnas och och helt ärligt kunna säga att det där var fult. Fruktansvärt, hemskt, och verkligen, verkligen mena det! Jag kan inte säga att det är fult nu, för jag tycker fortfarande inte att jag ser himla så smal ut, men vet ju innerst inne, att det är mig, och alla er andra som tycker samma som det är fel på.
Jag har stirrat på min kropp så länge att bilden jag skapat i mitt huvud är bilden jag alltid ser framför mig nu.
Gud, jag har sagt det så många gånger! Det är inte värt det. Det är så inte värt det! Jag ville dö. Jag hatade mig själv, min omgivning och mitt liv, och då hade jag ändå tur. Antagligen tusen gånger mer tur än vad jag förtjänade... Mina föräldrar lyckades rädda mig.
Jag kan lova er att jag inte hade suttit här idag om jag inte blivit inlagd.
Tusen och tusen andra tjejerna har varit längre ner än vad jag var, och en mycket längre tid dessutom.
Hur lyckades de överleva dag efter dag i helevetet? Hur de stod ut med sig själva?
Det blev fel på mitt hjärta, jag hade psykoser och tappade nästan allt mitt hår...
Var jag svag?
Alla är ju olika, jag vet det, men ändå. Jag är övertygad om att jag hade ramlat ihop och dött innan min 20-årsdag om jag inte fått en andra chans.
Aldrig mer.
Jag älskar mitt liv.
Dags att rycka upp sig en smula!
Min mage gör ont som vanligt efter alla äpplen, men jag lyckades ändå skriva klart min del av miljökunskapsarbetet, vilket känns bra. Dämpar min panik, delvis...
Jag är värdelös när det gäller skolan just nu. Min motivation försvann ut genom dörren i vintras, och nu kan jag för mitt liv inte hitta den igen! Död åt skolan!!! Eller nej, jag gillar skolan när jag tänker efter... Död åt plugg istället. Hehe!
Syster är hos dietisten idag, och jag hoppas verkligen att han ger henne ett matschema, för om hon fortsätter att öka i vikt i den här takten... Gud, vill inte ens tänka på det! Jag vet att hon hatar sin kropp, och det gör så jävla ont i mig. Mina fina, älskade syster... Hon jämför sig med mig, och helvete vad jag avskyr mig själv ibland!
Dubbelmoral in my ass.
Mitt bmi pendlar mellan 18, 5 och 19, 1, och det känns okej, men ändå väger jag mig varje dag, om jag inte riskerar att bli upptäckt. Så jävla onödigt, och jag blir så äckligt trött på mig själv.
Min vikt betyder fortfarande så himla mycket för mig, och det är bara åt helvete, även om det blivit mycket bättre.
Ett kilo upp hade varit en katastrof, och i dagsläget hade jag inte klarat av det utan att börja kontrollera och minska ner på maten igen.
Jag vill träna också. Springa, springa och springa tills jag ramlar ihop av utmattning, men jag står emot. Ska ta en promenad i försommarvärmen istället, köpa regnbågsfärgade enkronorstuggumin på affären och sedan plugga rättskunskap inför provet imorgon.
Dags att rycka upp sig!
Jag brukar förövrigt också konversera med mina varmkorvar innan jag äter dem. Typ be om ursäkt...
The sun sets, even in paradise
Sedan jag träffade boyfriend har jag verkligen grävt ner mig totalt, och det mesta har känts helt åt helvete. Jag drömmer om honom, och jag drömmer om morfar.
På påskdagen åkte jag, syster och mamma till Dubai, och det var så himla skönt att komma bort från allt! Jag hade telefonen på flygplansläge hela resan och övervägde seriöst att inte sätta på den när jag kom hem...
Iaf, i Dubai var jag på ökensafari, red på kameler, besökte en av världens vackraste moskéer, var uppe i världens högsta byggnad, shoppade som en galning på Dubai mall med över 1200 butiker, sprang runt på marknader, åt supergod arabisk mat, solade, badade, åkte taxi i 180 km/h och upplevde en sandstorm. Seriöst, trodde att jag skulle dö! Det gjorde så sablans ont. Tusen brännheta sandkorn på benen och i ansiktet var inte skönt. Just sayin'...
Det var inte alltid fint väder - buhu, bränna - men ändå, över 30 grader varje dag, så det kunde jag leva med. Hehe!
Seriöst, jag har ångest. Handlade för nästan 3000 :- under hela resan! Köpte fem par skor, två nya parfymer, fyra supersöta linnen och en massa annat... Fml. Vad är det för fel på mig?
Usch vad jag babblar!
Känner mig tjock, men det är okej, för syster mår dåligt nästan hela tiden och jag oroar mig mest för henne... Är så jävla rädd att hon ska börja spy...
Vi tryckte precis i oss var sin pizzahalva till lunch för att jag ville det, och jag känner mig så äckligt elak...
Jag vet ju hur hemskt det är!
Hon sitter mitt emot mig nu, och jag vill bara krama henne och lova att allt kommer bli bra igen. Helvete, jag blir idiooot!
Ska dock ut med bästis ikväll, och är helt jävla uppskruvad, så det blir förhoppningsvis lyckat. Hehe! Fick ett väldans gott rosévin av mamma som jag slängde in i kylen nyss, och en gullig kille kommer...
Gud, jag är ju dum i huvudet. Ska ställa mig och grädda pannkakor nu, för syrran vill helst ha dem kalla.
Och en bra sak! De säljer Royal galaäpplen för 9.90 :- / kg på ica! Mehehehehehe!!! Asbilligt.
Underbart väder ute, och det är dags att rycka upp sig känner jag. Puckat inlägg också, men äsch...
Ha en fin dag bloggisar!
Tycker om er en massa ♥
Och Dubai.
It's a heartache
I torsdags var jag ute med bästis och drack mig stupfull på vitt, billigt vin. Ren och skär lycka.
Samma sak last night. Verkligen totalt dyngrak, men med Emma den här gången.
Jag hade druckit två glas vin och tänkte stanna där, men när vakten bjöd oss på varsin shot och cider - han ville att vi skulle stanna kvar på hans ställe, lovade vi att komma tillbaka senare och störtade sedan ut därifrån efter att vi svept alltihop.
Smarta tjejer.
Han var där. För första gången sedan vi gjorde slut på alla hjärtans dag såg jag honom i verkligheten.
Som jag skrev, totalt stupfull, och det är jag glad för idag. Det gör ont igen. Så fruktansvärt jävla ont gör det. Jag rörde vid honom, och jag pratade med honom. Bredvid, nuddade hans arm, och har aldrig saknat honom så mycket förut.
Bortsett från det var det helt galet roligt. Verkligen! Men det förstörde ju... Emma sa att han kollade på mig när jag dansade med andra, men jag vet inte. Hon vet väl vad jag vill höra antar jag...
Jag vill inte ha någon annan.
Det var som om hans blick brände sig fast vid min, och känslan... jag kan inte förklara...
En kille jag har träffat ett par gånger rörde vid min arm. Vid det äckliga... Jag ryckte undan den.
Han sa att jag hade muskler, vilket jag vet. Det ser ut som om jag har muskler, som om jag är stark, men det är ju absolut inte sant. Svagare människa får man fan leta efter. Löjligt...................
Var ju inte som jag skulle, så fläckte ur mig något om att jag varit inlagd för anorexia.
Förövrigt så tävlar två av hans vänner nära nog om mig, och det går i samma klass, så bra jobbat känner jag där! Nu ska jag förstöra deras vänskap också.......
Ska packa nu, träffa folk sedan, och dricka mig dyngrak igen. Imorgon åker jag till Dubai med mamma och syster. Känns bara............jag vet inte längre.
Ha en fin dag, och en glad påsk eller vad man nu säger...
Och jag är tjockast i världen.
Emotional breakdown
Blev kallad tjockis idag över ett sms, och det var allt som behövdes för mig.
Tur att man är stabil och sådär?
Jag ska vara stark och trycka i mig min middag ändå. Intala mig själv att fettet som sladdrar runtomkring bara finns i mitt huvud, och att det inte är verkligt.
Det känns som om jag sväller upp...
Var tvungen att springa bort till spegeln och konstatera att min känsla och min avsky verkligen var berättigad.
Hur stor är sannolikheten att jag skulle kunna vara världens mest fula, äckliga och värdelösa människa? Känns som om den sannolikheten, hur osannolik den än var, precis förvandlades till en sanning.
Andas.
Marängsviss är gott, typ
Sov hos älskade bästis från fredagen till lördagen, och på dagen åkte vi in till göteborg för en shoppingrunda! Hittade en superfin jeansväst, och två vita, halvt genomskinliga blusar. En till mig och en till min vän som hade nittonårsfest senare på kvällen. Full fart! Och förra veckan i skolan var helt vansinnig... Tur att det är lov snart!
Jag måste hinna städa på mitt rum och plugga innan jag lägger mig också, så kilar iväg nu! Lär misslyckas ändå, men försöka kan man ju alltid........................
Update:
Man brukar väl alltid ha banan i marängsviss??? Tyckte väl att det var något som saknades...
Och en sak till:
True love and happiness grows stronger in me
Vi har astronomi och jag svälter seriöst ihjäl! Lunch vid 12, och jag undrar hur fan jag ska överleva?!
HUNGRIG.
Ännu en kille jag känner bjöd med mig på balen nyss för att hans dejt tydligen ville gå med sin tjejkompis som blivit utan. Ganska taskigt kände jag där?
Jag har ju redan min charmiga pojke att gå med från klassen. Eller ja... haha! Vi kommer att ha sjukt roligt tillsammans iaf!
Jag har problem. Killproblem...
Varför kan tjejer och killar inte bara vara vänner? Min syster tycker att jag är en hemsk människa som pratar med så många olika killar på samma gång, men vad ska jag annars göra? Jag tycker ju verkligen om dem allihopa, som vänner, och om de inte säger att de har andra känslor för mig gör jag väl inget fel?
Blir så ledsen på mig själv...
Det är snart april igen, och jag tänker tillbaka på hur mina dagar brukade se ut. Fullkomligt besatt av mat, rädsla, ängslan, obestämd rastlöshet, ångest, irritation och hopplöshet. Ren och skär hopplöshet, precis som jag känner lycka nu. Solen skiner, det är ljummet ute, jag ser havet härifrån och min kropp är stark.
Hur kunde jag någonsin vilja vara trasig och kraftlös när jag kunde vara stark, lycklig och älskad?
Jag har aldrig förut, i hela mitt liv, känt så mycket kärlek och lycka som jag känner nu. Till min familj, till mina vänner och till mitt liv.
Up and down, that's how i roll!
Jag fick en andra chans, och jag tänker inte kasta bort den.
Jag skulle inte byta bort det här mot den vackraste kroppen i världen.
Helvete!
Gaaaaah!
Ätit färsk spenatpasta med vitlöks- och skaldjurssås ikväll, min absoluta favoritmat! - tillsammans med en himla massa annat då... Hehe! Måste seriöst lägga upp receptet här någon dag!
Borde egentligen ha pluggat samhällskunskap hela eftermiddagen, men icke! Hej odiciplin...
Aaaaaaaaaaaaaaaaaaj!!! Förbaskade skit också...
Min mage dödar mig.
Hehehehehehe.....inte kul!!!
Sommarabstinens, eeeh...
Har tvättat mina röda converse så att de ser alldeles nya ut, och införskaffat en dunderfin jeansjacka - som i stort sett är omöjligt att få tag i?!
Gud, det är verkligen helt sinnessjukt vad jag längtar till sommaren nu! Min förra var ju inte helt lyckad, som ni kanske minns, och det känns som om jag kastade bort mitt liv, och som om jag fortfarande har missat så mycket!
En hel evighet sedan, och samtidigt så väldigt nära. Minnena av mig och mitt liv under den där tiden har nästan bleknat bort helt, och mamma kan berätta saker jag sa eller gjorde som jag absolut inte kommer ihåg någonting av!
Jag blev alltid helt galen när min mamma, psykolog eller andra sakkunniga sa att jag inte kunde tänka klart och att jag hade ett nedsatt omdöme på grund utav min undervikt. Känslig punkt för mig som var absolut övertygad om att de hade fel. Jag var smart, klok, förnuftig, intelligent, jordnära...
Innerst inne, så förstod jag väl att något var fel. Jag förstod att jag var sjuk, och att jag behövde hjälp, men jag var inte villig att ge upp allt jag kämpat för så länge...
Men sablans skit också! Det var inte det här jag skulle skriva...
Tänkte bara tala om att jag längtar till sommaren som en galning! Sol, bad, god och grillad sommarmat, glass med jordgubbar, ljusare kvällar och nätter, sand, gröna träd och blommor, familj, äventyr, shopping, fika och en massa fina vänner! Sommarkläder! Linnen och shorts... Nu dreglar jag seriöst!!! Hehe...
Men jordnära som sagt!!!
I helgen händer det grejer minsann! Och imorgon har jag en minst sagt intressant inplanerad lunchpromenad med en kille...
Gaaaaah!!! Syster sa precis att Criminal minds börjar ikväll. My damn day today!
Ciao mina sockerhjärtan!
Cornflakes med mjölk och sylt?!
Känner mig lite illa till mods...
En anonym hade kommenterat två väldigt gamla inlägg här, som jag verkligen inte är det minsta stolt över, och ja, vet inte ens om det är samma person...??? I vilket fall som helst så skäms jag ihjäl, och när jag ändå tar upp det så måste jag påminna er om hur mycket jag skäms över det mesta jag skrivit på den här sablans bloggen! Ibland funderar jag helt seriöst på att ta bort alla inlägg som någonsin skulle kunna påverka någon annan tjej eller kille negativt...dessvärre är det de flesta tror jag... Men speciellt de mest korkade och naiva i början, som jag inte ens klarar av att läsa själv för att jag skäms så hemskt mycket. Jag blir rädd för mig själv också... För det är inte jag som skriver.
Men gud, hur fan lyckas jag? HAHA...
Skulle svara på två frågor, så här kommer de!
• Vad har du för våg? Och bild på den?
Jag har absolut ingen bild på den, och kommer inte att ta någon heller för den delen då jag avskyr den av hela mitt hjärta. Eller ja, det är väl inte helt sant kanske... Jag önskar verkligen att det var så. Är ju fortfarande beroende, och det känns helt åt helvete när jag inte vet vad jag väger.
Mammas våg här hemma... HAHA! Den värsta någonsin. När den är färdig piper den, ashögt, tre fucking gånger, och jag blir alltid lika skräckslagen när jag inser att jag måste ha väckt varenda levande varelse inom en kilometers radie! Blir galen på den, och har drömt mardrömmar om det där hemska ljudet alldeles för många gånger...
• Hur kan man ha sylt på cornflakes?
Gud, menar du att du aldrig sett det förr?! Jag äter det aldrig längre, då jag fullkomligt avgudar frukost och helt snöat in mig på yoghurt med musli, men vi har alltid ätit cornflakes med sylt i vår familj! Måste väl finnas fler som gör det??? Älskade det när jag var liten iaf! Jordgubbssylt... Mums! Måste seriöst prova det någon dag! Har inte ätit flingor sedan jag var inlagd, och då fick vi det med fil och sylt, som inte är en av mina favoriter. Fil då alltså! Haha...
Men sylt till gröt? Fil? Och cornflakes med mjölk! Mehehehehe...
Det verkar nog som om jag börjat blogga igen... Herregud, jag vet inte! Vänta er inte för mycket...
Oj, fick sms från en supersöt kille i skolan! Måste svara!
Blablabla, detta är värdelöst babbel!
Klarar helt seriöst inte av ytliga människor (going nuts) och detta leder till slutsatsen att jag verkligen inte klarar av mig själv...
Det är så jävla lätt att ta ut irritation, olycka, missnöje, ilska och andra jobbiga känslor på sig själv och sin egen kropp, istället för att ta itu med det egentliga problemet och försöka reda ut orsakerna till det onda som sker och hitta en lösning. När allt annat är alldeles för svårt att hantera kan jag alltid skylla på den, på maten och på vikten. Saker jag kan kontrollera och styra över utan att behöva blanda in någon annan.
Saknaden efter min älskade morfar och pojkvän, ängsligheten för min kära syster, vännerna och stressen i skolan gör mig galen, och när ångesten trycker på inifrån som värst är det för att jag är ful, tjock, sämst och otillräcklig.
Efter skolan kilade jag ner till affären och köpte min favoritmusli med torkad frukt som bara finns där, några apelsiner och tre väldigt stora äpplen. Det var meningen att jag skulle äta två av dem som 2-mellis, och ett senare på kvällen, men icke då...
Alla tre slank ner vid samma tillfälle, och nu känner jag mig tjockast i världen. Heja mig!
Aaah, jag är så galet smart ibland.
Väx upp för guds skull...
Mina ögon blev förresten helt blanka, och jag fick verkligen trycka tillbaks dropparna förut när jag läste en sak som min finaste vän i hela världen hade skrivit om mig på sin blogg...
Men usch, nu börjar jag igen tror jag.....
Tack för att du finns. <3
Älskar dig mest.
