Svart
Förlåt mig.
Verkligen förlåt mig, för att jag inte har svarar på alla era fina kommentarer.
Jag är så himla ledsen, och det gör ont.
Hoppas att allt är okej med er ändå? Och att ni tar hand om er?
Saknaden är oerhörd, och jag vet inte om jag klarar av det här så länge till...
Vill bara rädda era vackra hjärtan från all världens ondska och lämna er i en saga där himmelen och alla dess stjärnor verkar dystra och fula! Det är ni värda.
Veckan har varit åt helvete, verkligen, och nu vill jag inget hellre än att gräva ner mig i den frusna och fientliga jorden.
Ångest.
Hemsk jävla hjärtskärande panikdampråångest har jag haft varenda dag sedan jag kom hem från semestern, och jag vill bara skada mig själv för att jag är så äckligt otacksam!
En ny värld, och jag lyckades nästan glömma allt här hemma ett tag. Men man kan inte fly verkligeheten föralltid...
Den hinner alltid ikapp, oavsett hur snabbt man springer.
Mitt trasiga hjärtas längtan och saknad efter morfar och boyfriend gör så galet ont! Och den ändlösa tröttheten som lämnar mig nedslagen och eländig efter varje avklarat dygn tvingar mig att minnas de aldrig upphörande mattankarna och begäret med en förnyad styrka som omöjligör mitt nyfunna liv.
Jag har tappat kontrollen fullständigt.
Efter all inclusiveveckan med magisk mat känner jag passionen växa inom mig, och jag äter okontrollerat tills ångesten blir outhärdlig.
Jag är livrädd.
Livrädd för vad detta kan leda fram till om jag inte vänder det nu, och min rädlsa ligger här:
2 stora tallrikar vaniljyoghurt med hallon och fruktmüsli, 3 små apelsiner, 3 äpplen och 3 väldigt stora morötter.
Jag ska ut ikväll, på en studentfest, och det var meningen att jag och mina två favorittjejer från klassen skulle laga middag tillsammans innan.
Jag är så misslyckad. Har planerat risgrynsgröt istället, och mamma tror fortfarande att jag ska äta där som normala tjejer hade gjort.
Varför kan jag inte bara få vara normal?!
Nej, nu ska jag springa iväg och måla naglarna i min sinnesstämmning som är, tja, svart.
Ciao sweethearts!
Verkligen förlåt mig, för att jag inte har svarar på alla era fina kommentarer.
Jag är så himla ledsen, och det gör ont.
Hoppas att allt är okej med er ändå? Och att ni tar hand om er?
Saknaden är oerhörd, och jag vet inte om jag klarar av det här så länge till...
Vill bara rädda era vackra hjärtan från all världens ondska och lämna er i en saga där himmelen och alla dess stjärnor verkar dystra och fula! Det är ni värda.
Veckan har varit åt helvete, verkligen, och nu vill jag inget hellre än att gräva ner mig i den frusna och fientliga jorden.
Ångest.
Hemsk jävla hjärtskärande panikdampråångest har jag haft varenda dag sedan jag kom hem från semestern, och jag vill bara skada mig själv för att jag är så äckligt otacksam!
En ny värld, och jag lyckades nästan glömma allt här hemma ett tag. Men man kan inte fly verkligeheten föralltid...
Den hinner alltid ikapp, oavsett hur snabbt man springer.
Mitt trasiga hjärtas längtan och saknad efter morfar och boyfriend gör så galet ont! Och den ändlösa tröttheten som lämnar mig nedslagen och eländig efter varje avklarat dygn tvingar mig att minnas de aldrig upphörande mattankarna och begäret med en förnyad styrka som omöjligör mitt nyfunna liv.
Jag har tappat kontrollen fullständigt.
Efter all inclusiveveckan med magisk mat känner jag passionen växa inom mig, och jag äter okontrollerat tills ångesten blir outhärdlig.
Jag är livrädd.
Livrädd för vad detta kan leda fram till om jag inte vänder det nu, och min rädlsa ligger här:
2 stora tallrikar vaniljyoghurt med hallon och fruktmüsli, 3 små apelsiner, 3 äpplen och 3 väldigt stora morötter.
Jag ska ut ikväll, på en studentfest, och det var meningen att jag och mina två favorittjejer från klassen skulle laga middag tillsammans innan.
Jag är så misslyckad. Har planerat risgrynsgröt istället, och mamma tror fortfarande att jag ska äta där som normala tjejer hade gjort.
Varför kan jag inte bara få vara normal?!
Nej, nu ska jag springa iväg och måla naglarna i min sinnesstämmning som är, tja, svart.
Ciao sweethearts!
Kommentarer
Postat av: Ellinor
Du har all rätt i världen att vara ledsen över din morfar och pojkvän, och att det känns dystert att återvända till verkligheten är inte så konstigt, så känn inte dåligt samvete över att du är "otacksam". Ibland måste man få vara svag. Hoppas att det känns bättre snart. Kramar <3
Postat av: Hanna Ek
stor kram
Trackback
