Time to do or die

Min blogg. Jag tror inte att jag behöver den längre. Eller, jag vet att jag inte behöver den längre och är beredd att släppa taget, för även om den hjälpt mig tusen gånger om och även om jag älskar att blogga, så tar den kraft ifrån mig. Kraft som jag behöver till andra saker i mitt liv.
Mami, Daddy, syster, Boyfriend, farmor, mormor, alla mina otroliga vänner och alla andra jag älskar. Kampen mot anorexin som jag också fullkomligt vägrar att ge upp kräver min styrka.
Men seriöst, jag skriver som en sablans kratta! Speciellt när jag är halvt hysterisk... Hehe!

Hur ska jag någonsin kunna ta farväl av alla er vackra hjärtan där ute, och hur ska jag någonsin kunna tacka er nog för allt ni gjort för mig? 
Anademandsme.blogg.se är inte jag längre. She’s allways there and whispers worthless in my ear-tjejen är inte samma tjej som skriver det här nu, tolv månader senare. Tjejen som sitter här är så mycket starkare. Så mycket klokare och så mycket mera värdefull - i hennes egna ögon.

Min spegel är en lögnare som jag tänker krossa. 
Förövrigt så är jag hopplös på att släppa taget. Verkligen helt värdelös!

Aldrig mera blogga? Jag vet inte. Troligtvis, någon gång i framtiden. Antingen här eller på en helt ny blogg.
Vill verkligen att ni ska veta att jag tror på alla er bloggisar och jag älskar er av hela mitt hjärta, glöm aldrig det! Kan inte tacka er nog.

Jag vet att ni inte vill höra det här. Det gör ont i hjärtat, och jag vet, för att jag varit där själv. Sanningen är att ingenting, absolut ingenting gör dig lyckligare av att tyna bort. För det är precis vad du gör. Det är vad jag gjorde och en massa andra med mig.
Jag förlorade mig själv någonstans på vägen, och när kilon styr dig och dina beslut är det dags att ta tag i sitt liv. Ni är värda så mycket bättre.

Seriöst, jag kolappsar snart av trötthet och kommer antagligen att vilja dö när jag ser det här imorgon.
Hysterisk samtidigt.

En massa pussar och kramar på er sweethearts!!! Jag tänker på er! (L)

De här bilderna är lycka!