Aldrig, aldrig mer.
Det här är jag några veckor innan jag blev inlagd, och ärligt talat så tycker jag inte att jag ser så himla farlig ut. Mina lår är ju fortfarande för tjocka och jag har sett tusen gånger värre.
Det är väl klart att jag förstår att det är sjukt, men det är verkligen så jag ser det, och det skäms jag för.
Jag strävade efter det ouppnåerliga - för det är just vad det är - och jag förstår inte hur jag kunde vara så naiv! Gud, jag önskar verkligen att jag kunde få er alla att förstå! Det gör så ont i mig att se er underbara männskor gå under genom att välja samma hemska väg som jag gjorde. Ni är värda något mycket bättre och det är jag också.
Jag hatar mina lår och att jag hatar mina armar - kanske nu mer än någonsin, men ändå så vill jag aldrig, aldrig någonsin mer ha tillbaka den där kroppen! Aldrig. För det är så inte värt det.
Det enda som betydde något för mig var att jag var smal. Om jag inte var smal kunde jag lika gärna dö.
Jag kunde aldrig vara den vackraste. Jag kunde aldrig vara den smartastaste. Jag kunde aldrig vara speciell och jag var alltid värdelös i mina egna ögon, men efter år av kämpande, så kunde jag tillsist vara den smalaste och då var jag äntligen bäst på något. Då var jag speciell, och jag fann en sådan otrolig styrka i det och i mig själv. En styrka som jag i början tappade bort, men som nu har hittat tillbaka till. Och tro mig, jag är starkare än någonsin. Även om jag inte är smalast.
Det där var aldrig något liv värt att leva. Allt jag ville var att dö, svälta ihjäl och tyna bort. Jag lurade mig själv. Intalade mig att allt skulle bli bättre, men innerst inne så visste jag ju hur det skulle sluta. Att det aldrig skulle gå. För det går verkligen inte att leva sådär, hur mycket jag och ni än önskar att det gjorde det.
Jag känner en sådan fruktansvärd sorg när jag tänker på alla människor runtomkring mig, som fanns i min närhet just då. Alla som såg mig falla. Alla som älskade mig och som jag fullkomligt struntade i och trampade på. Misshandlade genom att misshandla mig själv.
Jag önskar att jag kunde göra allt ogjort, men eftersom att det inte går, så tänker jag iaf göra allt som står i min makt för att aldrig någonsin falla tillbaka. Aldrig.
Jävla anorexihelvete. Du ska ut ur mitt liv. 
är det du på de bilderna?:/
och du har så rätt för visst mådde man inte bättre bara för man var smal? helt ärligt så kände jag mig aldrig fin även fast jag var så smal. gjorde du det? det är inte fint att vara för smal och det gör mig så glad när ddu skriver att du aldrig vill tillbaka. för egentligen vad spelar det för roll hur stora armar,en eller mage man har? vem bryr sig?
bra att du inte tappar vikt iaf:)
för mig ågr det bra :D har fått börja träna en gång till i veckan oc h fortsätter gå upp i vikt :D jag mår kalas :)
vad har du haft för dig i helgen sötnöt?
massor med kärlek stumpan<3<3
<3 jag vill inte heller tillbaka och är livrädd för att hamna i klorna igen! Vad har du för kontakt nu?
