Last weekend
Mer än ett halvt kilo. Jag fick panik.
Det här händer inte.
Mami är där. Försöker lugna mig men jag bara skriker, gråter. De lovade!
Smäller igen dörren och kastar mig på sängen.
Jag vill inte mer nu.
Stänger av.
Shut down the system.
Mami kommer in. Hon säger något, men jag lyssnar inte. Känner hennes varma hand på min kind men blundar bara hårdare.
Gå din väg.
Shut down.
Någon drar i mig och säger mitt namn. Jag stirrar in i väggen.
Vart är jag?
Hör mami gråta. Skrika? Men jag hör inte vad hon säger.
Varför? Är syster här?
"Mary-Kate? Snälla MK, svara mig!"
Jag kan inte.
Daddy är här. Jag ser honom och han säger något till mig.
Vad? Vad känner jag? Ingenting.
Blundar. Fler röster. Smärta i armvecket.
Vad är det som händer?
Jag öppnar ögonen. Ett främmande ansikte. "Kan du höra mig?"
Jag vill svara, men kan inte. Eller kan jag?
Solen bländar mig och jag svävar iväg bland de elfenbensvita molnen.
Smärtan i foten drar mig tillbaka till verkligheten. Solen försvinner för ett ögonblick.
Jag ser himmel och trädkronor svepa förbi. Någon säger mitt namn, men det är inte till mig. Jag uppfattar ord och försöker förstå. Koncentrerar mig.
"Anorektiker...för lågt blodsocker...jag får ingen kontakt..."
De pratar om dig Mary-Kate. Säg något! Kraftlös. Jag orkar inte.
Smärta. Jag ser mamis ansikte, randigt av tårar. Röster.
Förvirrad.
Jag hör Daddy. Syster. Mami. Okänd.
En slang från min arm.
Dropp. Vatten och socker in i min kropp redan feta kropp.
Panik.
Jag sväller upp.
Snälla, jag vill inte mer nu.
Take me back to heaven.
Vet att det inte känns som det nu. Men det blir bättre. Kanske inte imorgon, kanske inte nästa vecka. Men det blir bättre. Till slut. Och då kommer allt det här ha gjort dig starkare. För du vet, att hur förjävligt allting känns, så klarar du dig igenom det och överlever. Ge inte upp, för någon gång blir det bättre. <3
Detta inlägget.. Vännen. Åh blir så ledsen så jag gråter. Kämpa!
Jag förstår vad du menar med det. Jag har alltid kännt samma. Måste-vara-perfekt. Minns en gång när jag var sju år och satt på min sängkant med ett resårband i handen. snörade det runt låret och drog åt. Sa till min själv "så smal ska man vara". Det är nog det värsta. Att jag satt pressen på mig sen liten. Och trots att jag får massa komplimanger så bryr jag mig inte. Jag hör inte.
Hade en diet-släng när jag gick i femman och åt då ytterst lite. Men sedan åt jag som vanligt i sjuan och det höll något år men när nian började satte dieten igång igen.
Men först i vintras tog det fart så att jag rasade. Gymmet varje dag och ett överkontrollerat och regelbundet ätande. Jag var så stolt. Men jag märkte inte att jag gick ner så jag skar ner på kalorierna ännu mer. Fastade i dagar. Hinkar med vatten.
Det låter konstigt men jag har stundtals varit stolt över mitt idiotiska liv. Min störda diet. Nej, det är ingen diet. Jag har ingen kontroll längre. Just nu är jag inne i äta-spy perioden. Har aldrig mått så uselt innan.
Tänk om folk visste.. Tänk om dom visste att jag kan trycka i mig ett kylskåp mat och sedan ligga med huvudet i toan tills huvudet sprängs, tårarna strömmar och halsen bränner sönder.
Vilken jävla skam. Tänk om min pojkvän visste...
Men jag ser inte mig själv som sjuk. Jag är inte tillräckligt smal liksom. Skulle aldrig söka hjälp. Dom skulle ju undra hur jag ens kan med att komma dit och söka hjälp så fet som jag är.
Men jag har inte berättat hela sanningen för henne så vet inte riktigt om jag vågar be om hjälp.
Och jag vill ju inte!! Jag vill gå ner 10 kilo till. Måste. Ångest. Bikini-säsong.
Varför kan du inte vara en förebild? Du kämpar ju! Det är styrka. Och när jag läste detta inlägget börjar jag gråta. Fyfan. Snälla säg inte att du är fet. Du väger så lite! Ingen förtjänar att tänka så om sig själv. Sluta.
Eller ja.. jag säger ju samma om mig själv..
Mina vänner klagar på mig ibland för att jag äter, samtidgt som vissa säger att dom låter mig göra som jag vill. Alla blundar. Det är oftast skönt. Men ändå inte. Du har rätt i vad du säger liksom.
Men hade inte min familj satt stopp och börjat väga mig hade jag antagligen varit mycket smalare nu. Dem freakade för att jag var underviktig och blablabla. Orkar inte mer.
Älskar göteborg hihi. Vart bor du?
Och du snälla kämpa, vännen!! Det värsta är att jag är påväg dit du är nu. Och ändå ber dig kämpa. För ingen vill dit. Men ändå är jag påväg. Helvetes jävla värld.
