Aldrig tillräckligt
De normala människorna i min klass har idrott just nu och jag hatar att jag inte får vara med.
Hatar att känna mig utanför, missanpassad och isolerad.
Men det är mitt eget fel.
Sitter i biblioteket med ett äckligt mjukt äpple och läser bloggar. Hatar mjuka äpplen.
Ni är så fina allihopa. Glöm inte det! Så otroligt himla starka är ni och jag hade aldrig överlevt utan er!
Önskar att jag kunde vara lika stark.
Verkligen förlåt för att jag inte svarat på kommentarerna men det har varit så mycket. Lovar att göra det, snart.
Orkar inte just nu. Kan inte tänka just nu. Det är kaos i min hjärna.
Har inte ätit lunch i skolan en endaste gång den här veckan.
Skollunchen var det enda jag aldrig struntade i. Skollunchen var normal. Det är onormalt att inte äta i skolan. Och jag älskar maten! Så varför äter jag inte?!
Ska gå och köpa ett äpple till tror jag. Ett hårt och gott äpple. Ligger på 350 kalorier än så länge, om inte mindre. Absolut inte bra. Borde egentligen köpa en äckligt stor godispåse och trycka i mig den ensam ikväll?!
Glass, choklad eller kladdkaka iaf?!
Seriöst, vad är det för fel på mig?!
Varför kan jag inte bara få vara normal?
Har ju ingen våg längre, så kan inte väga mig, men jag känner att jag har gått ner i vikt.
Helvete.
Och vet ni vad det värsta är?
Jag blir glad.
Skrämmer mig själv. 
