Acknowledge
Förlåt, jag har velat skriva. Det har jag verkligen. Men jag har inte klarat av det. Blev för jobbigt fram tills nu. För ansträngande för mitt psyke. Det har hänt så mycket...
Mina två senaste inlägg var panikimpulser. Ångest. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen och det var längesedan jag var så rädd. För det var jag. Livrädd.
Daddy blev så arg. Eller kanske inte arg. Mer ledsen och besviken, och jag visste inte vad jag skulle säga. Visste inte vad jag skulle svara på alla hans frågor. Varför ljög jag? Hur skulle han någonsin kunna lita på mig igen?
Jag hade förstört allt, och det enda jag kunde göra var att se bort. Bort från Daddy. Jag klarade inte av att vara kvar hos honom. Klarade inte av att se honom i ögonen. Se smärtan som jag orsakat. Så jag bad honom köra mig till mamma. Han frågade inte ens varför, så antar att han förstod.
Vägen dit var fruktansvärd. Han skrek på mig. Bönade och bad om en förklaring, och jag bara satt där, helt tyst. I chock och ångest. Panikångest. Tillslut bröt jag dock ihop för hans ord blev för hårda. Skar alldeles för djupt ner i mitt redan trasiga hjärta. Och jag ville förklara. Jag ville så himla gärna förklara. Men kunde inte. Omöjligt.
När vi kom fram hade vi gråtit floder båda två och allt jag ville göra var att krypa upp i min mammas trygga famn, men katastrofen var nära. Alldeles för nära.
I början satt jag bara knäpptyst och lät dem komma med sina anklagelser. Mamma grät, Daddy grät och jag grät. Tyst och länge. Sen begick jag det fruktansvärda misstaget att börja prata. Trasslade in mig själv i mina egna lögner och det slutade med att jag skakade av gråt. Vet inte om jag någonsin känt en sådan ångest förut. Kunde inte andas och kippade efter andan.
Sen erkände jag.
Jag kunde inte gå till R, för hon skulle laga mat och jag visste att jag inte skulle klara av det just då... Jag skulle aldrig klara av att äta, för jag hade ingen kontroll. Ingen kontroll.
Båda visste ju redan, och det enda de ville ha var ett erkännande.
Jag erkände för mina föräldrar att jag är sjuk.
Tror inte att någon som aldrig gjort något liknande någonsin kommer kunna förstå hur jobbigt det var för mig. Kaos. Ångest, panik, hopplöshet, förtvivlan och rädsla.
Fruktansvärd och smärtsam rädsla.
