Back 2 Daddy
Jag vill verkligen inte åka tillbaka till Daddy idag. Verkligen inte. Jag vill stanna här hos mamma där jag mår förhållandevis bra, men jag vet att jag inte har något val.
Klarar inte av att göra så mot honom. Det förtjänar han inte...
Har inte pratat med honom på flera dagar. Han ringde i onsdags, men då sa jag att jag inte hade tid att prata. Tårarna var för nära. Brände bakom ögonlocken. Det gick inte.
Har gråtit i princip varje dag den senaste veckan.
Erkännandet var smärta, panik, ångest, rädsla och motvilja, men samtidigt en enorm lättnad. Lättnad.
Nu vet dom, och jag ska få hjälp.
Jag vill bli hjälpt. Jag vill inte leva såhär längre, men samtidigt är jag livrädd. Och förvirrad.
Jag önskar dej all lycka till!!! Kraft och styrka till dej!!!! <3
sv: åh, tack! önskar jag kunde tycka likadant..
Det låter bra att du ska få hjälp. Men vad för hjälp är det? <3
men åh, hoppas bara allt löser sig på ett vis så att du mår bra.
Det är bra! Ta ett djupt andetag och gå in i din rädsla, låt dig vara rädd och ta stöd från alla omkring dig. Våga släppa kontrollen och sluta tänka på hur saker kommer gå, börja behandling och låt dig själv bli frisk. Var ärlig mot dina behandlare, även om det kan ta emot och är jobbigt. Smal kan man alltid bli, nu är det dags att bli frisk.
