Panikångest
Jag skakar i hela kroppen och mitt hjärta bankar så att det gör ont. Så fruktansvärt ont gör det.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Har så lite tid. Jag har ingen aning om vad som kommer att hända nu och jag är livrädd. Verkligen livrädd.
Daddy: ”Om jag ringde R nu och frågade henne om du var där och åt middag i fredags, vad skulle hon då svara mig?” Iskall. Hjärtklappning.
Hur kan han veta? Jag får panik. Panikångest. Herregud, han kan inte veta, finns inte en chans! Men jag ser på honom att han vet, och han är rasande. Han skriker på mig. Han gråter. Daddy gråter aldrig. Jag bara stirrar ner i golvet.
”Jag känner inte dig längre. Du är inte min dotter.” Tårarna bränner innanför ögonlocken, men de rinner inte än. Låt honom inte knäcka dig. Du har kontroll. Biter mig själv i kinderna, i läppen.
”Svara mig då! Säg någonting för guds skull!” Jag kan inte.
”Jag ringer R nu. Jag ringer henne och frågar om du var där i fredags.” Nej! Hon får inte veta. Vad som helst är bättre.
Jag hör dem prata där nere. Daddy gråter. Säger att han inte kan sova på nätterna längre. Han ringer Mami. Jag tror att hon är på väg. Snälla, säg inget till älskade Mami. Jag skäms. Jag skäms så jag kan dö. Jag vill inte ljuga. Jag vill verkligen inte ljuga! Vad är det för fel på mig?
Dom kommer ta den ifrån mig nu. Jag har misslyckats. Jag har förlorat kontrollen. Jag har förlorat allt.
gumman <3 ...
