True friendship lasts forever
En vän ringde förut. Darling, som lämnade mig och flyttade tvärs över hela Sverige till en stad där jag omöjligt kunde fortsätta vara med henne och jag saknar mitt hjärta så att det gör ont, för det finns ingen som hon. Ingen, aldrig någonsin någonstans...
Hon hade hört. Hört från andra. Det är väl klart att människor ser och pratar. Vad trodde jag? Att tjejerna i skolan skulle låta bli att berätta? Så jävla naiv. Och hon förstod ju, så klart. Hon såg rakt igenom mig. Flera hundra mil bort kunde hon fortfarande se rakt igenom mig och jag grät och grät och grät. Skämdes så fruktansvärt.
Gud, hon är så klok så ni anar inte! Ibland blir jag nästan rädd när hon pratar för jag känner mig som ett litet barn. Det är som om hon levt ett helt liv innan mig. Som om hon redan vet allt.
Och nu vet hon detta också. Min största hemlighet. Det jag egentligen inte kan säga.
Hon vet nu, och det känns så himla bra! Jag känner en lättnad och lycka jag inte känt på veckor, och hon sa till mig att aldrig skämmas. Att aldrig klandra mig själv. Hon sa att hon trodde på mig och att om någon skulle ta sig igenom det här så var det jag. Och hon finns alltid där för mig. När som helst, alltid, föralltid.
Tack för att du finns älskade vännen, och dostet darum, som du brukar säga.
En dag ska vi åka till Kabul tillsammans. En dag, när kriget är över och lugnet lagt sig över staden du älskar så mycket. Då lovar jag att vara med dig. Då ska vi vara där och då ska du visa mig ditt liv. Ditt andra liv.
Det är precis så här vi är. Det här är vi. 
