Svullo-Fia is back on track, or just back

Ville först och främst tala om att jag lever. Möjligtvis till världens förtret, men ah, vad ska man göra liksom? Eeeehhhhehe...
Ni anar inte hur många gånger jag klickat in på den här bloggen, känt ett hugg av saknad i hjärtat och sen direkt stängt ner igen och tänkt att nej, det är tusan ingen som bryr sig om att läsa det här struntpratet ändå. Vad tjänar det till? Jag är ju världens mest misslyckade människa, näst efter Ove Sundberg då, eller möjligtvis Howard Wolowitz (bör väl förmodligen tillägga att de är högst overkliga personer som icke existerar i verkliga livet). Summan av kardemumman blir i vilket fall att jag är - just det - sämst. Eller nej förresten, jag är sämre än sämst!
Det man blundar för finns inte. Gnager visserligen sönder en inifrån och ut, men vad gör väl det när man kan slippa känslan av att känna sig hopplöst patetisk och naiv just för stunden? Tillslut kändes det som att bestiga ett berg ungefär, och ja, det var väl hela ursäkten för min del tror jag...
Men, nu är jag tillbaka. (Och nej, jag förväntar mig inga glädjetjut eller välkommen tillbaka hjärtat-hälsningar.)
 
Förutom all mat och det faktum att min mage bubblar hysteriskt upproriskt för tillfället - över byxlinningen - känns det helt okej.
Japp, mina matvanor är helt åt helvete igen och jag har tappat kontrollen fullständigt, men äsch, synd att klaga right??
 
 
 

RSS 2.0